|
so:text
|
Jag hade smakat på lockbetet och visste att det inte fanns något mer tjusande och omväxlande än att överlämna sig åt spelet, men samtidigt märkte jag på ett tidigt stadium att detta förtrollande spel inte hade bruk för naiva söndagsspelare, utan fordrade att den som hade tillägnat sig en del därav helt och hållet skulle träda i dess tjänst. Jag hade en viss medfödd instinkt och känsla för det enkla, helgjutna och sunda som varnade mig för andan i Waldzells vicus lusorum och skydda mig för frestelsen att ge efter för denna trollmakt och helt ägna mina krafter och intressen däråt. Det var visserligen en specialist- och virtuosanda, en högkultiverad, ytterst rikt utarbetad anda, men den dvaldes i en sfär av högmodig ensamhet, isolerad från livet och mänskligheten i sin helhet. Det var efter många års tvivel och prövning som mitt beslut mognade och jag trots allt gav mig åt spelet. Jag gjorde det just på grund av den där instinktiva driften att söka den högsta uppfyllelsen och endast tjäna den största herren. (sv) |
