|
so:text
|
Det är synd att ni studenter inte har riktigt klart för er att ni lever i lyx och överflöd. Men det var likadant med mig på min tid. Man studerar och arbetar, man går inte sysslolös, man tror sig kunna påstå att man är flitig, men man har knappast någon uppfattning av vad man kan göra, vad allt man kan göra av denna frihet. Så kommer en kallelse från överheten, de behöver en, man får en lärarpost, ett uppdrag, ett ämbete, man avancerar ett stycke och finner sig plötsligt insnärjd i ett nät av uppgifter och plikter som dras åt ju mer man rör sig i det. Det är idel småuppgifter, men var och en måste fyllas på bestämd tid, och arbetsdagen har fler uppgifter än timmar. Det är som det ska vara, det bör inte vara annorlunda. Men när man ett flyktigt ögonblick mellan föreläsningssal, arkiv, kansli, mottagningsrum, sammanträdessal, ämbetsresa, minns den frihet som man ägde och har förlorat, friheten till självvalt arbete, obegränsade, vidsträckta studier, då kan man gripas av längtan efter den tiden och fantisera om att ifall man någon gång återfick denna frihet skulle man tömma dess behag och möjligheter till sista droppen (sv) |
