|
so:text
|
Deras tillvaro, den tedde sej för mej i allra högsta grad torftig. Hur fan hade dom kunnat hamna där dom hamnat? Tillbakadraget liv med teve, flitiga Lisor, Pekka Langer, puts och fej , gnat och gnäll, han gillade salt mat och hon gnällde på att käket inte var saltat nog, hon gillade varmt inne, det gjorde inte han, saltet och värmen, saltet och värmen, dagarna och nätterna i ända, Orreforsvaser, gungstol och soffgrupp från IKEA, tjusiga trädgården utanför villan, skyttomten för att bräcka alla grannarna, till vanvett all denna meningslösa fiendeskap och misstänksamhet mellan grannarna i det lilla puttriga villasamhället där dom för länge sen ruttnat bort i sina låsta positioner. Teveskärmarna som vräkte ut sitt paralyserande dödsljus i vardagsrummen och där satt dom, allihop, och tröck, tysta och hålögda, och dom hajade inte ens längre vad verbal kommunikation betydde. På den tiden som jag bodde hemma hos dom, försökte jag snacka med dom om allt det andra, det viktiga, det viktiga för mej som jag ansåg skulle kunna rädda dom ut ur tristessen. Men det var lönlöst, dom ville inte förstå. Först gjorde det mej nere, jag kände mej hjälplös och missförstådd, utlämnad och ingen att tala med i den så kallade äldre generationen, att aldrig få ventilera ångesten för några livserfarna typer, men sen sket jag i det och bestämde mej för att lämna dom ifred. För jag menar...vad gör man? När det enda svar man kan få på sina frågor om samhällets brister är, att det är utlänningarnas fel? (sv) |
