|
so:text
|
Den som godtar diktatur, förföljelser och grymheter som medel för vinnande av ett politiskt mål kan visserligen utan inkonsekvens fördöma nazismen och sympatisera med eller stödja kommunismen – han kan finna nazismens mål avskyvärt och kommunismens tilltalande. Men den som tagit avstånd från nazismen på grund av dess metoder, som reagerat just mot diktaturen, förföljelsen och grymheten, han är också skyldig att ta avstånd från kommunismen. Den som visar förståelse för och uppskattning av kommunismen har ingen rätt att fördöma nazismens våldslära och våldsmetoder – det är att spela falskt, att vädja till känslor som icke är bestämmande för den egna uppfattningen. Det är detta systematiska genomförda falskspeleri som utmärker kommunismens agitation mot nazismen före 1939 och efter 1941; 1939-41 var tendensen den motsatta. (sv) |
