|
so:text
|
LXVIII Ledan är på sätt och vis den mest upphöjda av mänskliga känslor. Inte så att jag tror att ur en analys av denna känsla de slutsatser kan dras som många filosofer velat göra, men ändå - detta att inte kunna tillfredställas av det världen bjuder, eller överhuvudtaget av någonting jordiskt; att vid betraktandet av det oändliga universum och världarnas svindlande dimensioner och antal, finna att allt detta är litet och fattigt mot den egna själens mått, och att vår längtan är ännu större; att ständigt anklaga tingen för otillräcklighet och intighet, att plågas av tomhet och brist, och följaktligen av leda, det synes mig vara det påtagligaste tecknet på storhet och nobless som den mänskliga naturen kan uppvisa. Därför är ledan föga känd bland obetydliga människor, och mycket litet, eller inte alls, bland djuren. (sv) |
