|
so:text
|
De åskådningar som sedan årtionden spritt skräck och krig är i viktiga punkter likartade. De tror alla på att det goda uppnås med onda medel. Även Hitler och Mussolini såg vid horisonten en idyll, om också så reglementerad att den för många framstod som ett fängelse. Gemensam för dem alla är tanken att mänskligheten efter ett skede av konflikter, våld och förnedring skall nå, icke precis paradiset, men ett definitivt liv av fred, ordning, lugn och välstånd. Klarast, och utifrån de mest anständiga premisserna, har denna linje utförts i den kommunistiska regim som nu, ett ständigt större och svartare moln, hotar Europa och världen. Man erkänner, man bekänner med glädje att en lång period av förtryck, hårdhet, hierarki är nödvändig för att en gång friheten skall blomma. Lyckan skymtar som belöningen för svårigheterna, lidandet och till och med den frivilligt, som ett provisorium, goddtagna ondskan. Den drömmen, första gången skildrad i Dostojevskijs Onda andar, har åttio år senare blivit en mardröm för oss alla. (sv) |
